Jag trodde att människor skulle vara annorlunda på universitetet. Vuxnare på något vis. Dock upphör man aldrig att förvånas över hur patetiskt småaktiga, löjliga och dumma vuxna människor kan vara.
Mitt problem är att jag tror gott om alla. Jag utgår alltid från att folk är bra och vill mig väl, att de är fina personer helt enkelt. Det gör lika ont varje gång jag upptäcker att jag hade fel. Klumpen i halsen är lika svår att svälja varje gång och ångesten känns i magen när tårarna bränner bakom ögonlocken.
Hur fan tänker folk?
Ikväll ska jag tillåta mig att vara ledsen. Jag ska bädda rent i min säng, se avsnittet av Solsidan som jag missade mitt i allt kaos och så ska jag inte alls tänka på skolan. Tyvärr har jag en tenta som kommer lite för snabbt men om jag inte klarar den, vad gör det om hundra år? Att man förlorar vänner gör egentligen inte heller nått om hundra år, men fan vad ont det gör just nu!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar