17,5 timmar och festival

Om 16 timmar...då åker jag...om 17,5 timmar är jag framme...då kramar jag honom igen, känner hans armar runt mig, ser honom skratta...

Ikväll har jag jobbat medan en festival regnat bort. Jag har missat Carolina Wallin Perez magiska stämma och jag har serverat en himla massa öl och hallondrinkar, svarat i telefon och knapprat på en dator.

Nu ska jag lyssna på regnet, låtsas att det inte alls är regn utan vågor mot en sandstrand och så ska jag sova!

När en sommar regnar bort...

Det är inte klokt vad det har regnat den senaste tiden. Utan upphåll. Grått, blött, genomträngande regn. Ett sådant regn som aldrig vill sluta. Som gör att man inte ens vill gå på hundpromenad utan bara kura under en filt, med en film och en älskad arm runt axlarna.

Jag är hemma i staden H för att jobba ett par dagar. Kärleken är kvar i paradiset med hästar och hundar och det eviga regnet. Imorgon åker jag dit igen. Som jag längtar, efter frisk luft, efter hästtramp, efter att klia hundöron, efter en liten liten katt, men mest av allt efter honom. Efter hans stora händer och rispiga skäggstubb, efter hans stora varma famn och hans arm runt min axel. Snart!

Först några timmars jobb, och en natt och så några timmar till på jobbet...